Resttankar på pappersbitar Vilken teori? Att allt rör sig. Är tanken en partikel eller är den en våg? Är den en partikel i rörelse accelererar den i proportion till sig självt. Är den en våg finns den här och där ibland, ibland inte.   Det finns stunder då jag inte längre existerar. Själslöst, stumt, med undantag för de få uppblåsta ballonger av spelad ömhet och per automatik invanda möster. Konstlade leenden och sminkade kadaver   Svunna tider rusar förbi med en doft av melankoli. Dammiga, instängda, möglande, underbara minnen klamrar sig fast och ibland kväver mig med sin bittersöta arom. Diffusa men ändå så klara. De bränner hål av tomhet inom mig och får hjärtat att stanna en stund. Som syra fräter den innifrån, oskuldsfullt, knappt hörbart.   Jag är tacksam men jag är inte tillfredställd. Måste hitta alternativa källor för att livnära min själ. Det känns som om jag sakta dör, vilket jag faktiskt gör. Mitt djup gror igen av mossa och giftiga alger. Lager av skit samlas där jag en gång förvarade min esssens, min klarhet.   Min skarpsynhet är förlorad och jag har glömt vad som är viktigt. Det finns där någonstans, men det är svagt, mycket svagt. Ligger i dvala. En vit koma. Befria mig från min kropp som inte ens kan röra sig i takt med tanken. Den förgrumligar min själ.   Orkar inte höra, orkar inte behärska mig. Skulle behöva ett ordentligt råknull för att påminna mig om att jag har en kropp. Sedan en elshock så jag glömmer allt och kan börja om på nytt. För det är väl det livet går ut på. Komma ihåg det man glömt. J-gt senila omständigheter vi lever i. Eller varför inte bara få stanna kvar i vakuumsubstansen utan vare sig fysisk eller mental interaktion. Bara inte vara för en stund.   I ett vakuum finns ingen jaguppfattning. Ingen relation till något annat. Bara ett varande eller/och ett ickevarande. Precis som när jag låg i mammas mage.   Människor i alla dess former gör mig stressad. Störningar i energifältet. Toaletten är upptagen. Någon försöker sig på den eviga reningsprocessen. Små, små krystningar som hålls igen för att det inte märkas. Man borde kanske förflytta tarmarna utanför kroppen istället. Det skulle nog bli lite mer ”naturligt” då man rent fysiskt inte kan dölja någonting. Det kanske blir nästa steg i evolutionsprocessen.   Mitt privata helvete rinner ur mig och jag vill att alla se, precis som Linda Rosings bröst som i bästa fall rann ut i fosterställning på spybar.